Inspirerade av Fred Donaldsons Original play gav vi oss för över 15 år sedan in i ett eget utforskande av ”lektillståndet”. Vi kan kalla det Ursprunglig lek, Primär lek eller bara Lek, egentligen inte så viktigt eftersom det inte låter sig fångas av ett ord eller en färdig beskrivning.
Vi har otaliga gånger bjudit in till lek såsom veckokurser, helger och rytmiskt återkommande lektillfällen. Vi har bubblat av glädje, djupt berörda av det mänskligas ofattbara rikedom, förtvivlat, hamnat i tomhet, leda o uppgivenhet.
Vi har lekt i naturen, i staden, med djur, vuxna o barn i alla åldrar,med personer med olika funktionsvariationer, i konst, dans och musik, med döende och nyfödda. Överallt i de mest oväntade lägen infinner sig igen o igen ” leknärvaron” som ett tillstånd där tid o rum upphör. Och där det utur ett NU stiger fram oanade bilder, tankar och känslor, lekandan infinner sig……
Vi har förundrats och försökt fånga, metodisera eller upprepa det som gick bra, men direkt undandrar sig denna anda. Denna utmaning att vara i ett lektillstånd har blivit en lek i sig själv, en drivkraft genom åren, inte bara i det slutna rummet utan först o främst mitt i levande livet.
Det är som om den enda ”meningen med att leka är att leka mer”…eller?…..
Alexander:
Primär lek är den leken som vi alla har tillgång till när viljan, känslan och tanken får leva fritt i sin ursprungliga och naturliga form. Den har ingen särskild riktning eller syfte än att uttrycka människans livskraft och glädje i förbindelse med sig själv och andra.
Av olika sociala och kulturella anledningar så är det vanligt att leken ”skolas” bort från människan sen tidig ålder. När vi först upptäcker leken, särskilt som vuxen, kan vi därav möta alla de värderingar som håller vårt inre liv tillbaka. Därför kan leken upplevas som en frigörande process, men varje lek är en oförutsägbar händelse i sig.
I den här formen leker vi fysiskt, så som vi naturligt gör när vi är barn. Vi övar på att införliva våra fysiska sinnen och inre upplevelser. Det finns inget specifikt ”sätt” att leka primärt, utan det finns ett specifikt ”tillstånd” ur vilken leken tar form på olika sätt.
Genom att leka med varandra—och sig själv—och att dela och utforska tillsammans vad som sker i leken, skapar vi rum i oss själva för att lektillståndet kan råda ohindrat.
Marie:
Jag kliver in i ett stort rum som har madrasser på golvet, det finns inga andra möbler förutom en bänk längst med ena väggen. I ett hörn står en braskamin med en sprakande eld som sprider härlig värme och känsla i rummet. De stora fönstren i rummet vetter ut mot ett öppet fält.
Jag hänger av mig ytterkläderna och sätter eller lägger mig ner på madrasserna och väntar på att alla ska komma. En efter en droppar in. När alla har kommit samlas vi och för de som är nya berättar vi lite om det vi behöver tänka på i leken, som hjälper oss att bli trygga. Sen gör vi en kortare delning som börjar med en tyst minut så att var och en kan känna in i sig själv. Jag känner på hur det är inuti mig, vad som rör sig, om det är kaos eller stilla, om det finns några bilder, tankar, känslor, eller kroppsförnimmelser.Vi delar och lyssnar, jag vet att jag kan säga pass om jag vill, att det är helt fritt. Sen släpper vi orden och leken tar vid. Det börjar med att en klangskål ljuder, som ingång i leken.
Oftast börjar jag med att ligga ner och bara sjunker in i mig själv. Känner på om kroppen är spänd låter den slappna av mer och mer, tar djupa andetag, ger mig tid att bara vara, vila. Ibland tar jag en kudde och filt och sveper om mig, lägger mig i kontakt med någon eller lägger mig för mig själv. Låter tankar komma och gå, njuter av känslan av att nu behöver jag inte göra någonting, kan ligga här och vila hela passet om jag vill, det finns inga måsten inga krav, ingenting att leva upp till, inget att prestera.
Leken kan bli på många olika sätt, från det subtila till det vilda galna och absurda tillbaka till så finkänsligt som inget annat. Leken går i böljor, som om den har en egen rörelse. Jag försöker ha tillit till att de jag leker med sätter sina gränser och att jag inte behöver svara när andra tar kontakt, behöver inte vara artig, det finns inget rätt sätt att leka. Ibland ligger jag bara helt stilla och låter mig bli lekt med utan att svara an, känner på hur det känns inuti mig. Ibland blundar jag när jag hamnar för mycket i huvudet. Ibland kryper jag undan och lägger mig där man får vara ifred. Ibland kastar jag mig rakt in i den vilda och uppsluppna leken. Känner på min kraft och får motstånd av andra kroppar, en skön känsla.
Ibland får jag inga impulser alls, hamnar i rädsla, prestationsångest och börjar värdera, då blir det lite svårare att leka, försöker då antingen släppa obehaget, skaka av mig det eller så behöver jag stanna upp och flyttar fokus inåt och känner på rädslan, vara med den tills det släpper inifrån. Ibland uppstår det knasiga leksituationer då kan det komma härligt befriande skratt, kroppen skakar av glädje.
Ibland kan jag komma i kontakt med sorg, då ger jag mig utrymme att vara med det och låter tårarna komma. Vissa gånger går jag in i leken och tror att jag är trött och behöver vila men märker efter en stund att jag har hur mycket kraft som helst eller det kan likaväl vara omvänt, som om kroppen vet något annat än det jag tror mig veta.
Lekpasset avslutas med att det ljuder i klangskålen igen, vi samlas för att dela och de som vill delar med sig av det de upplevt i leken, vad vi hamnade i, hur det kändes, tankar och insikter.
När jag började leken var jag väldigt rädd, men jag gick dit ändå för att jag visste att jag behövde bryta min isolering och möta min rädsla. Första lekpassen låg jag helt stilla och bara blundade och höll för öronen, så otroligt rädd var jag. Kommer ihåg en hand som tog försiktigt i min fot, det var en stark upplevelse med en sån fin beröring, det kom tårar. För mig har det varit så välgörande med leken, rädslan kan fortfarande komma men inte alls lika stark längre. Efter lekpassen kände jag mig mer levande mer avslappnad, kände att min kropp blev glad av att leka, och det smittade också av sig mer och mer i mitt liv.