Leken är en grundläggande mänsklig aktivitet och förmåga, av estetisk natur, hos såväl barn som vuxna. I sitt verk ”Homo Ludens – den lekande människan”, han skriver att vi, för att förstå lekens väsen, behöver gå bortom psykologi och biologi, eftersom leken är en helhet som inte kan fattas med förnuftet (1945). Det är leken som ger livet mening och dess betydelse går utanför det biologiska behovet att upprätthålla livet. Förmågan att entusiasmera är själva kärnan i leken. Lekens livsform saknar moralisk funktion, och ligger utanför kategoriska motsatser som allvar – icke-allvar, sanning – osanning, klokhet – dårskap, ont – gott. Även djuren har leken hos sig och ur leken har människans kultur vuxit fram. Dock, menade han, fanns det inte mycket kvar av lekelementet i den moderna samhällsordningen och kulturen, utan snarare imitationer av lek. Barns lek kallar Huizinga för primär lek, vilken är svår att studera eftersom vi där möter en helhet som ej kan analyseras eller delas.