Ett barn som leker har ofta blicken inåtriktad eller sänkt, för att skydda de inre bilderna som styr hur lekens alla företeelser tolkas. Uppmärksamheten är riktad mot den inre världen istället för utåt, mot yttervärlden. I detta medvetandetillstånd är människan i djup identifikation och hängivelse i nuet, hennes självmedvetande är utsuddat och hon upplever en tidlöshet och frihet. Leken är därmed sin egen belöning med de angenäma känslorna som kommer av hängivelsen, friheten, de vidöppna möjligheterna och självförglömmelsen. Detta medvetandetillstånd är detsamma som vuxna upplever då de är djupt absorberade av något, exempelvis ett samtal, i kreativt skapande eller när de är uppslukade av en film. Här sker ett möte mellan den inre och yttre världen. För att lek ska kunna ske är det vissa förutsättningar som behöver uppfyllas. Trygghet, ostördhet, förmågan att uppfatta och kommunicera med lekens signaler, samförstånd, ömsesidighet och frihet från prestationskrav är nödvändiga förutsättningar. Barnet, eller den vuxne, behöver vara så trygg att den vågar lämna verkligheten och sin personliga identitet. Det är de vuxnas ansvar att se till att barnen i en grupp är så trygga att de vågar kliva in i leken, samt att se till att barnens lek får växa i fred. Speciellt låtsasleken, vilken uppbyggs av de inre föreställningarna, är lättstörd. Krav på prestation, tävling och spel är ett hinder för självförglömmelsen och lekens motsats. Människans konstnärliga aktiviteter har sitt ursprung i lek, och det är samma förutsättningar.