Ur pedagogiska magasinet:
För Gadamer är det alltså leken som har företräde. Det är den som är herre. Leken har företräde i förhållande till de lekandes medvetande. Den har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet. Ut-ifrån detta bör vi inte dra slutsatsen att de som leker blir passiva i leken. Poängen är snarare att de blir del av en större och mer omfattande aktivitet än den de utför själva. På det sättet överlämnar sig de som leker helt till leken, så att leken och dess rörelser blir viktigare än det varje enskild individ erbjuder. Leken blir övergripande i bemärkelsen att de som leker ”förlorar sig själva” i den och låter sig röras som allvarliga och fullt engagerade deltagare. Utgångspunkten är att vi börjar leka, blir uppslukade av leken och förlorar oss själva i det som bara händer. Och detta att förlora sig själv i leken är ett riskfyllt projekt – vi vet aldrig varthän det bär.
Leken är en spontan rörelse hit och dit som hela tiden förnyar sig själv utan att ha ett bestämt mål som intention.
I lekens rörelser finns det något som är helt avgörande för allt levande – lekens rörelser bara händer, de uppstår mitt emellan de lekandes samspel med varandra. Det är inget som sker i var och en av dem. Eftersom hit-och-dit-rörelsen är så viktig för leken är det möjligt att säga att den själv inte kan vara en isolerad händelse.
Lekens sätt att vara tillåter inte att den lekande förhåller sig till leken som om den vore ett föremål. Uttryckt på annat sätt: Vi kan inte delta i leken på ett halvförpliktigande eller distanserat sätt. En sådan distans kommer i så fall att leda till att man närmar sig leken som om den vore ett ting eller ”bara lek”. De som kritiserar fiaspelets figurer för att de har fel färg, eller låter sig irriteras över att schackdrottningen är elak, går inte upp i spelet. De är inte ”med”. Om vi leker på ett sådant sätt, eller objektifierar leken och betraktar den från utsidan, skapar vi en avgrund mellan oss och leken. Att vara i leken kräver ett djupt engagemang tillsammans med andra som också är i lekens våld.
Leken måste få möjlighet att vara lek rakt igenom. Den är inte bara till glädje och fascination. Den ställer stränga krav på den som leker. Lekens värld är för honom inte en värld någon annanstans. De som leker vet att leken äger rum i en värld som styrs av det allvarliga. Men de vet lika väl att detta allvar inte hör till leken.